Bostadssökning och Maria Lang

Det blir inte så mycket bloggande just nu, och inte stickande eller läsande heller för den delen. Jag har precis fått veta att jag fått jobb, ett riktigt drömjobb, och jag är så glad. Det enda problemet är att jag börjar i mitten av maj, i Karlstad, en stad där jag aldrig varit, och inte känner någon. Så det är intensivt letande efter bostad som gäller just nu. Spännande men skrämmande på samma gång.

Lite böcker måste ju dock hinnas med. Jag läste nyligen Maria Langs första bok, Mördaren ljuger inte ensam. Blev störförälskad, och sprang genast till biblioteket efter nästa. Men jag blev minst lika förtjust i bokomslaget som i själva boken.

Titta bara!
lang1

Det är så löjligt snyggt! Jag är inte nöjd med att ha det i bokhyllan, jag vill ha det på väggen! Det är Norstedts som i år börjat ge ut nyutgåvor av Maria Langs böcker, och omslagen är lika snygga allihop.

lang3lang2lang4

lang5lang6

Jag kontaktade Norstedts och frågade om de kommer att komma ut i pocket också (jag har varken råd eller plats med inbundna böcker), men det var inte bestämt än. Hoppas!

Böcker lästa i mars del 1

Jag läste väldigt duktigt i mars, så jag får dela upp det i två omgångar.

bildkalle
Astrid Lindgren – Mästerdetektiven Blomkvist
Efter Mio min Mio är böckerna om Kalle Blomkvist mina favoriter när det handlar om Astrid Lindgren. Den eviga kampen mellan Röda och Vita Rosen är underbar, och Eva-Lotta var min idol när jag var liten, och jag ser ingen anledning till att revidera den uppfattningen. Böckerna är också i särklass de mest vuxna av Astrid Lindgrens böcker, om man mäter i läskighetsgrad. Visst, Mio min Mio och Bröderna Lejonhjärta är hemska, men det är trots allt fantasy, vilket på något sätt gör saken lättare, och åtminstone jag var som barn mer rädd för läskiga juveltjuvar än för drakar. Jag har inte läst den här boken på hur många år som helst, och en trevlig överaskning var alla referenser till min absolute favoritdetektiv numera, Lord Peter Wimsey. Kalle Blomkvist och jag har absolut samma uppfattning i fråga om Lord Peters geni.

bildgrå
Philippe Claudel – Grå själar (Les âmes grises)
Ett brutalt mord på en 10-årig flicka sker i en liten fransk stad, med dånet av första världskrigets kanoner vid fronten några kilometer bort. De styrande i staden är mer intresserade av att hitta en syndabock än den skyldige och polismannen som också är bokens berättare kämpar i uppförsbacke. Flera tragiska historier i staden nystas upp, allt i skuggan av krigets obarmhärtighet. Boken är hopplöst dyster och bister, men fantastiskt vacket skriven och mycket gripande. En enorm brist, som dock inte går att komma ifrån, är att kvinnorna, de få som finns i handlingen, är ljuva, och dör. Det är den enda uppgift de har.

bildcallbildfarewell
Jennifer Worth – Call the Midwife och Farewell to the East End

När jag hörde talas om tv-serien Call the Midwife (Barnmorskan i East End) hade jag svårt att uppbåda någon entusiasm. På en skala från 1 till 10 ligger mitt intresse för barnafödande på ungefär -18. Men jag råkade se ett avsnitt och fastnade direkt. Serien är fantastisk, och något av de bästa jag sett de senaste åren. Jenny Lee, Chummy, Cynthia, Trixie, och de underbara nunnorna, jag älskar dem alla! Jag var bara tvungen att läsa Jennifer Worths memoarer som serien baserar sig på. Jag blev inte besviken! Jag tror jag läste dessa två böcker (som är del 1 och 3, eftersom biblioteket inte hade del 2) på tre dagar. Jag kunde inte lägga dem ifrån mig. Det var fascinerande att se hur trogen serien är böckerna, flera av händelserna är nästan ordagrannt hämtade från böckerna. Fast det måste också nämnas att en del av historierna har fått betydligt lyckligare slut i serien. Det är en intressant och lärorik bild av 50-talets East End som målas upp, och även om Worth med största sannolikhet tagit sig en hel del artistisk frihet, så gör det ingenting för min del. Resultatet är så fascinerande.

bildfault
John Green – The Fault in Our Stars
The Fault in Our Stars, eller Förr eller senare exploderar jag, som den heter på svenska, var en av förra årets mest uppmärksammade böcker. Med all rätt. Den är verkligen helt fantastisk! Jag vet att det är många som inte tycker om den, främst pga av “inga tonåringar pratar så där”. Åh, vilket tråkigt argument! Hur meningslösa skulle inte böcker vara om alla betedde som i verkligheten! Det är inte en bok med ett lyckligt slut, hur kan en bok om ungdomar som är döende i cancer ha ett lyckligt slut. Men den är rolig, och rättfram och ärlig och aldrig sentimental. Hazel och Augustus är underbara, och stannar kvar länge efter att boken är slut. Och ja, jag grät så jag hulkade.

Böcker lästa i februari 2013

Jag läste sex böcker i februari, vilket är ungefär genomsnittet. Jag har i flera år haft som mål att läsa 75 böcker om året, och det brukar gå rätt bra. Fyra av dem har jag läst förut (Have His Carcase, Devil’s Cub, Tigana och Caroline). (Jag förstår inte människor som konsekvent aldrig läser om böcker. Hur kan man inte vilja läsa om böcker man älskar?) Dessutom är tre av mina absoluta favoritförfattare med på listan, Dorothy L. Sayers, Georgette Heyer och Guy Gavriel Kay.


Charlie Brooker – The Hell of It All
En samling av Charlie Brookers krönikor, mest angående tv och underhållning, men även politik och världen i stort. Jag älskar hur otroligt arg han kan bli, på det mest underhållande sätt.


Dorothy L Sayers – Have His Carcase
Titeln på denna blog, The Bellona Club är hämtad från Sayers roman The Unpleasantness at the Bellona Club, så det är uppenbart att jag älskar hennes böcker, och hennes fantastiske hjälte, Lord Peter Wimsey, som löser mordfall i 20- och 30-talets England. Have His Carcase är dessutom en av de romaner där även deckarförfattaren Harriet Vane har en av huvudrollerna, vilket endast gör saken bättre. En ung dansör hittas död på stranden. Var det självmord, eller har det något att göra med den rika änkan han var förlovad med, eller handlar det hela om den ryska adeln? Fantastiskt bra!


Georgette Heyer – Devil’s Cub
Ifall ni inte känner till Georgette Heyer, så tänk Jane Austen, fast lite lättsammare och mycket roligare (sagt utan någon som helst kritik mot Austen). Vissa av hennes romaner kan påminna lite väl mycket om varandra, men i de flesta fall är de så bra att det inte gör något. Devil’s Cub tillhör en av de mest minnesvärda, med en underbar hjältinna i Mary Challoner, som när hon får veta att hennes syster planerar att rymma med den notoriske Lord Vidal maskerar sig och tar hennes plats för att rädda sin systers heder. Saker går dock inte riktigt som hon tänkt sig. Underbara karaktärer, och fantastiskt rolig.


Guy Gavriel Kay – Tigana
Om jag bara fick ta med mig en författares verk till en öde ö (jag kan omöjligt begränsa mig till en enda bok) så skulle det nog bli Guy Gavriel Kay. Fantasyförfattare som skapar de mest otroliga historier och framför allt underbara persongallerier. Jag brukar rekommendera Kay till personer som inte gillar fantasy, eftersom många av hans böcker nästan påminner mer om historiska romaner, om än med ett visst inslag av magi. Tigana handlar om en frihetskamp, ett folk och ett land som har mist sitt namn, och den är så ofattbar vacker att jag inte med ord kan beskriva hur bra den är.


Margit Söderholm – Caroline
Jag läste böckerna om Hellesta för första gången när jag var ungefär tolv år gammal, och blev omedelbart förälskad. Svensk herrgårdsromantik när den är som bäst! Jag har läst om dem så många gånger, och även om jag numera inser att de inte är så bra som jag tyckte då, så är de fortfarande oemotståndliga. Caroline är den femte, och kanske svagaste, delen i serien, med en självständig, tänkande hjältinna som gör allt för att bryta sig loss från sin traditionella roll i samhället.


PG Wodehouse – The Code of the Woosters
Jag tror att jag läste någon av böckerna om Jeeves och Wooster när jag gick i gymnasiet, men annars är jag mest bekant med den underbara tv-serien med Stephen Fry och Hugh Laurie i titelrollerna. Jag kommer definitivt att läsa fler böcker, dock, för Wodehouses språk är helt briljant, och jag fnittrade högt flera gånger.

Döm aldrig en bok… eller?

Man ska ju inte döma en bok efter omslaget, och det vill jag väl egentligen inte påstå att jag gör. Men visst spelar omslaget roll. Jag är så svag för snygga bokomslag! Det är definitivt något som kan få mig att köpa en bok som jag inte alls tänkt köpa, eller som jag i vissa fall redan äger i en annan upplaga.

Häromdagen upptäckte jag att Penguin under 2011 och 2012 gett ut nya upplagor av 100 av de bästa engelska romanerna under samlingsnamnet Penguin English Library. Listan består till stor del av böcker jag alltid tänkt läsa, men aldrig riktigt kommit igång med. Men nu är de omöjliga att motstå. Omslagen är nämligen fantastiska! Ta bara Charles Dickens A Tale of Two Cities:

bctwocities

Det är en stickning på omslaget! Självklart var jag tvungen att köpa den. Jag har bara läst 60 sidor än så länge, så jag vet inte hur vilken roll stickningen kommer spela, men jag ser fram emot det.

Och när jag ändå var igång blev det tre böcker till.
bcjanebctessbcmiddlemarch

Jag vill ha de 96 andra också. Men jag kanske ska ta och läsa dessa först.